Sverige minst rasistiskt i Europa

Det pratas mycket om rasism, men Sverige är minst rasistiskt i Europa. Det visar ny Eurobarometer som ställt frågor om relationer till migranter i respektive land. Samtidigt är svenska folket mest missnöjt med hur integrationen fungerar.


Det finns fördomar i alla samhällen. Och riktat åt alla håll. Men det är viktigt att skapa en uppfattning om hur stort eller litet dessa fördomar är. Och hur djupa de är.


I ny rapport av Eurobarometern har man mätt hur villiga medborgare i olika länder är att ha en migrant som vän. Och resultatet visar att svenskar är mest villiga att ha en migrant som vän. 87 procent svarar ja på frågan, medan genomsnittet i Europa är 48 procent. Det visar att svenskar är minst rasistiska i det personliga umgänget människor emellan.


Samtidigt tillhör svenska folket de som är mest missnöjda med hur politikerna agerar för att integrera migranter i samhället. Som framgår av figuren nedan håller hela 58 procent av svenskarna inte med om att regeringen gör tillräckligt. Det är klart störst missnöje i hela Europa. Därmed är också de som är nöjda med regeringens integrationspolitik lägst i Europa, tillsammans med britterna. Bara 39 procent tycker att regering och riksdag gör tillräckligt.



Staplarna är mycket intressanta.


Det är viktiga distinktioner som Eurobarometern gör här. Man skiljer på hur européer ser på migranter som medmänniskor, och på den regeringspolitik som det egna landet driver i invandringsfrågor.


Sverige har alltså den mest vidsynta och ickerasistiska befolkningen, samtidigt som vi är klar mest missnöjda i Europa över hur politikerna sköter migrations- och integrationspolitiken.


Detta, att hålla isär synen på enskilda människor och den förda politiken, har svensk samhällsdebatt oerhört svårt att ta in.


Att vara för restriktiv invandringspolitik, betyder inte att man ogillar människor från övriga världen, utan att man inser att det inte fungerar att flytta runt människor som om de vore inventarier. För att integration ska fungera måste volymen, antalet personer, vara begränsat. Annars uppstår växande problem.


Invandringen handlar i grunden om vad samhället klarar av. I två aspekter.


Dels ekonomiskt. Om volymerna på nyanlända blir stora, minskar välfärden för de äldre och utsatta som fötts och arbetat i landet hela sitt liv. Det är inte rätt. Medborgarna i det egna landet måste alltid komma först. Framgångsrik invandring är så liten att den inte påverkar välfärdsresurserna negativt.


Dels när det gäller trygghet. Om volymerna på nyanlända blir stora, ökar otryggheten och oron eftersom kulturkrockar inte kan hanteras och därför leder till no-go-zoner, ökad kriminalitet och förakt för svenska värderingar. Framgångsrik invandring är så liten att de nyanlända har möjlighet att smidigt komma in i majoritetssamhället. Det är ju så den i alla tider förekommande invandringen till Sverige sett ut: den har varit liten och kravet har varit assimilering.


Det är bara under de 30-40 senaste åren politiken förändrats, då stora och ohanterbara volymer blivit legio för den invandringspolitik som de gamla partierna envist genomfört i strid med svenska folkets vilja.


Valet kommer att i hög grad handla om detta: ska Sverige fortsätta ha en extremt öppen invandringspolitik, eller ska kursen ändras och bli hårt restriktiv, så att vi kan ta itu med de problem som svenska folket är synnerligen orolig över?


*


Se mer: Eurobarometern slutrapport april 2018 (pdf)


Inlägget Sverige minst rasistiskt i Europa dök först upp på Samtiden.