Lutherssons vidräkning med det svenska medieetablissemanget

”Alla dessa kulturskribenter med vidsynthet på programmet och trångsynthet som praktik”, skriver Peter Luthersson, känd som en intellektuell kulturredaktör med integritet. Hans dagböcker formar sig till en uppgörelse med svenska medier. Det blir en studie i förfall.


Det är lätt att känna nostalgi över svunna tiders kultursidor, där långa och resonerade artiklar gjorde det möjligt att få verklig orientering på det kulturella fältet. Denna nostalgi kan också gälla gamla kulturchefer. De nuvarande förefaller alla vara stöpta i form – anonyma tidningsbyråkrater utan egen profil. De kunde lika väl vara anställda av ett säljföretag.


När såg man senast en kulturchef som kunde göra anspråk på att vara en verklig intellektuell, en person med resning och eget omdöme?


Många skulle nog svara Peter Luthersson (f. 1954) som var kulturchef för Svenska Dagbladet 1993-2001, en person som gjort en väsentlig litteraturhistorisk insats, och skrivit flera läsvärda böcker som givit nya perspektiv på modernismen och dess förhållande till tidigare litteratur.


Ett urval av hans dagboksnoteringar har i all tysthet utgivits som Ur Dagboken 1978-2012 (Engelsbergs Akademi 2017). Inga recensioner i större dagstidningar har skymtats än så länge. Jag närmar mig verket i hopp om att framförallt bättre förstå medieutvecklingen under senare tid.


Luthersson är en trägen dagboksskrivare; han säger sig inte ha idkat någon genre ”med större regelbundenhet och tålamod”. Han gjorde sina första lärospån i späd ålder, men började på allvar som vuxen att skriva dagbok i ett hotellrum i Luxemburg vid 23 år fyllda. Där tar detta dagboksurval sin början och det upphör 2012 då han är 58 år och slutade som förlagschef på Atlantis. Man får förmoda att han ännu inte vunnit tillräcklig distans, för att våga ge de senaste årens notiser till trycket.


När dagboken börjar är Luthersson ung, aspirerande litteraturhistoriker. Han skriver då framförallt den typen av litterära, existensfilosofiska reflektioner, som nog är typiska för yngre, litterära personer i alla generationer. Emellanåt uppträder en tanke som kan sägas peka framåt mot sådant han brukar säga och skriva också i dag, till exempel: ”Skarpsinnesexhibitionismen är vedervärdig. På skarpsinnets nivå förnekar sanningen sig själv.”


Sådant, samt vissa interiörer från akademin och kulturlivet – han arbetade bland annat som kritiker på Sydsvenskan – kan väl ha sitt intresse, men det verkliga allmänintresset inträder nog först när han blir kulturchef för Svenska Dagbladet 1993. Den större delen av dagboksurvalet är, klokt nog, också hämtat från denna tid.


När denna tid inträder märks en tydlig nerv i berättelsen. Dagboken är till sin natur är en tendentiös genre, men man kunde beskriva den grundläggande berättelsen som han här meddelar som en ensam kamp för kvalitet och mot barbari. Hoten kommer från olika håll. Den politiska korrektheten börjar sitt segertåg, inte minst i Dagens Nyheters spalter – ”Dagens nyheter – alla dessa kulturskribenter med vidsynthet på programmet och trångsynthet som praktik”, konstaterar Luthersson.


Men också på Svenska Dagbladet syns orosmoln. Det populistiska trycket hårdnar. Allt skall vara enkelt, lättuggat och fokusera på kändisar och livsstil. Det heter: ”Bläddrade i vår egen City, denna bilaga för barn gjord av en snart 50-årig man som ännu inte lämnat puberteten.” Det blir till slut en lättnad att lämna det sjunkande skeppet.


Nästa ankarfäste blir ett arbete på Malmö Högskola. Inte heller den akademiska världen finner nåd för Lutherssons ögon. Där härskar ytlig metodhysteri, politisk trendkänslighet och brist på verkligt originellt tänkande. Det blir till att fly till förlagsvärlden och han blir VD för Atlantis.


Med erfarenhet av flera sektorer har han mycket intressant att förtälja. Han har mycket att säga om maktens människor och den, trodde jag, blide Luthersson blir i dagboksformatet ovanligt frispråkig. För den som vill veta något om samhällsutvecklingen de senaste decennierna är dessa dagböcker en god källa.


De berättar emellertid inte bara en historia om vissa personer och institutioners utveckling, utan mer allmänna, kulturkritiska kommentarer finns inströdda bland iakttagelserna relaterade till enskilda personer och händelser. Författaren känner sig alltmer främmande för hela sin omgivning: ”Man föds in i en Värld som man tror är Världen. Så försvinner den Världen. Och man dör hemlös, som en främling.”


I många av Lutherssons notiser finns en djupgående kulturpessimism. Han synes övertygad om att Västerlandet står på undergångens krön, till exempel: ”Litteraturen tog slut med Thomas Mann. Det finns visserligen en och annan därefter som skrivit en och annan hygglig bok, kanske främst för att de inte visste att litteraturen var slut och därför fortsatte som den ännu fanns. Mest personer från civilisationens utmarker: Indien, Sydamerika, USA. I stället för litteratur: produkter för en nöjeslysten publik, kundanpassade ord.”


Han söker sig i stället bakåt, alltmer övertygad om att världen före modernismen var bättre än den nuvarande. Trots att han en gång skördade sina akademiska lagrar på just modernismen, har Luthersson blivit alltmer övertygad om att 1800-talets tankevärld, som för dennes del inte slutade existera när det kronologiska 1900-talet började, representerade något rikare och större. Han kallar sig också, ovanligt för en kulturskribent i dag, explicit ”konservativ”.


Det man möjligen kunde sakna i hans reflektioner är möjligheter och utvägar; det verkar inte finnas mycket annat att göra än att åse förfallet. Jag letar också förgäves efter någon öppning åt det religiösa hållet, men finner inget vid sidan av en viss beundran för Mats Svegfors andliga intressen.


Direkt politiska frågor är också i stort sett frånvarande i dagböckerna, vilket förefaller hänga samman med författarens kritik av handlingsmänniskorna. Det är de skapande konstnärerna, som penetrerat själsdjupen, som är värda aktning. Stig Strömholm blir ämabel, när han gått i pension och ägnar sig åt sina kulturella intressen.


Invandring och kulturkollisioner förefaller inte vara några problem att befatta sig med enligt Luthersson. Han uppfattar Västerlandets problem som helt kulturinherenta och förefaller också se nationalismen som något suspekt, modernt. Här tycker jag han står för en delvis problematisk reception av 1800-talet, som i hans värld får symbolisera universalismen och globalismen – en bild som tål att diskuteras.


Åsiktsskillnader åsido, Lutherssons dagböcker ger en unik tidsbild och mycket att fundera på


Inlägget Lutherssons vidräkning med det svenska medieetablissemanget dök först upp på Samtiden.